Go Now, Out Of The Nest It's Time

Nu sitter Erika och jag här uppe i Stockholm, imorgon kliver vi på bussen till Gävle.

Idag packade jag ner mina saker och begav mig mot något helt nytt. 
Jag kommer tillbaks i april, och efter den här säsongen kanske jag kommer hem igen. Men får jag som jag vill så gör jag inte det. 
Så för mig just nu, är det här dagen som jag flyttade hemifrån.

Framtiden får avgöra om det blev så. 

Jag har verkligen haft tid att träffa mina vänner innan och det känns väldigt bra.
Igår fikade Frida och jag, hon åker till London på måndag. Vi kanske inte ses på ett år, vi vet ju inte. Men det kändes konstigt, overkligt.
Hon gav mig ett halvt silverhjärta, ett sånt man hade när man var 12. Och även om det var med ironi så kommer jag att bära det så ofta jag kan, tillsammans med smycket från Sofia och Emelie - nära hjärtat.

<3

Frida skrev sedan några rader om oss, och de stämmer på pricken:

"Då har man tagit farväl av sin bästa vän, partner och kompanjon.
Nu vet vi inte när vi kommer ses igen.
Men alla gånger genom åren som vi har skrattat tills vi svimmat, gjort helt sjuka uppdrag, dansat på tomma dansgolv, gråtit igenom de värsta av tider kommer alltid finnas i hjärtat.
Ska hälsa på dig och din latinodansande man i Spanien om det är där du hamnar.
Jag kommer sakna dig älskade vän. — med Lovisa Ericson."

Det är väl det jag kommer sakna mest, det där spontana med de vänner man haft och dem man står närmst.  

Den som tog min flytt hårdast var faktiskt min far, även fast det är han som oftast är borta. Men jag kan förstå att det som förälder är svårt att se sina barn flytta när man själv är kvar i vardagen. 

Hatar att säga det, då jag alltid längtat efter att flytta och göra det här. Men det kändes i hjärtat idag att stänga dörren och lämna huset och djuren hemma.